Den mörka sanningen

Upptäckten av en rak banan har fått mig att fundera en del.
Det är inget annat än en tragedi att dessa bananer utgör en så besynnerligt liten del av den totala bananskörden. Det har blivit min innerliga önskan att någon gång få håll detta sällsynta fenomen i min hand. Vilken fröjd det vore att få klä av den och inmundiga den under högtidliga former!
Tyvärr säger erfarenheterna att det är närmast otänkbart att jag för uppleva denna ärorika njutning, den bistra sanningen är att endast ett exemplar hittills påträffats. Frågan är förstås varför?

Är den raka bananen utrotningshotad?

Går det att dra paralleller mellan formens raritet och västerlandets xenofobiska modernism?

Är det så enkelt att en banan med kurvatur betraktas som en perfekt banan?

En historisk tillbakablick säger att det avvikande ofta framstått som ett växande hot mot vår önskan att inrätta en naturlig harmoni. Efter 1900-talets hemskheter fick vi dock lära oss att mångfald var något önskvärt och fint, något värt att försvara. Jag kan därför inte låta bli att undra om byråkratin i Bryssel bemödat sig ett ställningstagande i denna fråga som onekligen berör. Finns det något hopp för en växande tolerans gentemot de annorlunda bananerna eller är den raka bananen snart ett minne blott?

Bananerna har nämligen inga särskilda rättigheter, speciellt inte de raka.

I kommissionens förordningar hittar jag svaret. Här redovisas nämligen vissa kvalitetsnormer för hur en banan bör se ut. Här klassificeras bananer till höger och vänster utifrån kriterier som vikt, längd, minimum grader och skador i skalet. Den olyckliga bananen klassas som ”felaktig i formen” och dennes öde förblir okänt. I dagsläget är det enbart krökta bananer som får den fina okej-stämpeln på sin kropp. Vi på ”rak banan” vill motverka dessa vidriga fördomar och vill i framtiden se en härlig mångfald i fruktavdelningarna och en attityd som säger: det är okej att vara rak.

Så länge får vi glädjas åt undantaget som gled igenom systemet på det berömda bananskalet.